Trots sina krävande plikter glömde D. ej sitt gamla intresse för jordbrukets mekanisering. Han uppfann en pastöriseringsmaskin och lyckades lösa ett problem, som de Laval misslyckats med, nämligen att konstruera en fullt användbar mjölkningsmaskin. Denna inköptes av a.-b, Separator och blev där föremål för tillverkning under en lång följd av år. Även andra frågor sysselsatte Jionom, särskilt flygproblemet och möjligheterna för elektrisk järnvägsdrift. På båda dessa områden har han enligt samtida vittnesbörd trängt djupt in, men ödet länkade honom in på andra banor.

År 1901 hade Svenska karbid inköpt rätten för Skandinavien till de franska s. k, acetylen-dissouspatenten, vilka på sätt nedan skall utvecklas inneburo ett väsentligen förbättrat system för acku-mulering av acetylengas och sålunda gjorde denna mera användbar för mobil belysning. D. var bl. a. med om att ordna den förstia järnvägsbelysningen med dissousgas i Sverige vid Stockholm— Rimbobanan, och verkstaden vid Järla var huvudsakligen fyllnads-station för gasackumulatorer. Men acetylenbelysningen hade på grund av upprepade explosioner åtföljda av allvarliga olyckor alltmer kommit i misskredit, och detta återverkade även på de svenska affärerna,

Då föga utsikt till förbättring syntes förefinnas, återvände D. 1903 till de Lavals ångturbin, där han återupptog de förut avbrutna konstruktionsarbetena, ehuru med andra mål för ögonen. Han uppfann nu och patenterade flera detaljer för ångturbiner samt var även framgångsrikt verksam vid konstruerandet av kompressorer och pumpar, vilka ingingo i bolagets tillverkningar. Hans huvudarbete, en ångturbin, som i princip företedde stora likheter med den senare av Birger Ljungström uppfunna stalturbinen, kom emellertid aldrig ut i marknaden, ehuru konstruktionen blev fullständigt genomförd. Anledningen härtill var, att D. återvände till acetylenindustrien.

Svenska karbid hade 1904 övergått till ett nybildat bolag, a.-b. Gasaccumulator, och D. hade åtagit sig att kvarstå som dettas konsulterande ingenjör, vilket lätt lät sig göra, då Ångturbins verkstäder lågo bredvid det andra företagets i Järla. Bolaget hade försökt intressera svenska fyrväsendet för användning av dissous-gas för fyrbelysning. Den egentliga svårigheten bestod i nödvändigheten att använda blänkljus. Under överläggningarna härom uttalade fyrväsendets representant, överingenjören J. A. Höjer, att »ljusblänken kunde få vara hur korta som helst». Detta yttrande blev för D. en anledning att taga upp problemet från nya utgångspunkter, och resultatet blev det system av geniala uppfinningar; i vilka »agamassan» för gas ackumulatorerna, »klippapparaten», »solventilen» och »glödstrumputbytaren» äro hörnpelarna. För D. blev följden, att han 1906 övergick till Gasaccumulator som dess överingenjör och 1909 blev dess verkställande direktör, för bolaget, att det med exempellös hastighet utvecklades till en världsindustri, vars tillverkningar revolutionerade världens fyrväsen och på ett dittills oanat sätt minskade sjöfartens risker. För att förstå denna omvälvning och inordna D: s insats i dess historiska sammanhang är det nödvändigt att kasta en hastig blick på fyrväsendets tidigare utveckling.

Personalkostnaderna ha alltid varit den ojämförligt mest tyngande posten i fyrväsendets budget. Det har därför alltid framstått som ett önskemål att erhålla ett pålitligt automatsystem, dvs. ett fyrsystem, där fyren så länge som möjligt kan lämnas utan tillsyn. Sedan mitten av 1800-talet hade man lampor, till en början för gasolja, sedan för fotogen, som kunde brinna i åtta dygn. Men dessa lampor voro, även frånsett de likväl ganska dryga tillsynskostnaderna, belastade med vissa kännbara olägenheter. Risk- momenten voro rätt stora, och den ljusstyrka, som erhölls, var relativt obetydlig, oaktat den förstärktes med en lins.

Det var därför naturligt, att man arbetade med problemet att ersätta fotogenen med gas. Med användande av den för järnvägsbelysning brukliga fettgasen hade firman Julius Pintsch i Berlin lyckats utbilda en automatisk fyrbelysning, som i princip var överlägsen fotogenlamporna, men apparaternas dyrhet, gas behållarnas otymplighet, omladdningsanordningarnas ohanterlighet och behovet av relativt täta omladdningar hindrade en större användning. Även försök med automatiskt arbetande acetylengasverk på fyrplatserna hade slagit mindre väl ut på grund av ringa pålitlighet och den särskilt i nordliga klimat framträdande svårigheten att skydda det för karbidens förgasning erforderliga vattnet för vinterkylan. Dissouspatenten, som möjliggjorde användandet av ackumulerad gas, tycktes emellertid öppna nya möjligheter, och de första praktiska försöken, som igångsattes 1904, hade redan i detta avseende’givit lovande resultat. Mycket fattades dock ännu i ackumuleringssyste-mets fulländning, då D. ingrep i dess utbildning.

I ett annat avseende, det i överfyringenjör Höjers nyss omtalade yttrande berörda blänkljusproblemet, var läget i själva verket försämrat. På de gamla automatiska fotogenfyrarna hade ljusblänken åstadkommits genom en lika enkel som sinnrik apparat — f. ö. en svensk uppfinning ¦—, nämligen ett system av lätta skärmar, som bringades att rotera genom värmen från lampan. Försök att anbringa dylika »rotatorer» hade gjorts även på de nya dissous-gasfyrarna, men värmen från gaslågan hade visat sig otillräcklig att driva skärmarna runt. Ett annat uppslag, som för framtiden blev av avgörande betydelse, hade framförts av Pintsch. Denne hade nämligen för fettgas konstruerat en s. k. klippapparat, vilken genom att automatiskt avbryta gastillförseln åstadkom perioder av ljus och mörker, men denna apparat var ej användbar för dissousgas. Och även inom Pintschs eget system var den behäftad med väsentliga svagheter. Den medgav ej tillräcklig variation i ljuskaraktären för att särskilja olika fyrar från varandra, och såväl av konstruktiva skäl som på grund av fettgasens ringa lys-kraft kunde blott relativt långa ljusblänkar erhållas. I regel användes 5 sek. ljus åtföljt av 5 sek. mörker. Vid de stora roterande linsfyrarna hade man däremot nedgått till helt kortvariga »ljusblixtar», som gjordes synbara genom ett eller flera ljusknippens sam manbrytning medels linser. Acetylengasen åter var så ljusstark, att »en huru kort ljusblänk som helst», för att använda Höjers uttryck, teoretiskt sett borde vara fullt iakttagbar även utan linser, men problemet att periodisera ljuset var olöst.

Vi skola nu först ägna uppmärksamhet åt ackumuleringsproblemet. Acetylengas, som erhålles genom kalciumkarbids behandling med vatten, kan lösas i en vätska, som kallas aceton. Man erhåller då den ovannämnda produkt, som av de franska uppfinnarna fått namnet »acetyléne dissous». Vid ett tryck av t. ex. 10 atmosfärer löser aceton med lätthet 250 gånger sin egen volym acetylengas, men i den mån trycket minskas, återgives gasen i oförändrat skick. Komprimerad acetylengas exploderar lätt. Löses gasen åter i aceton, förefinnes ingen större explosionsfara förrän vid 20 atmosfärers tryck, men då deltager även acetonen i explosionen. Genom en kapillär hålighet kan emellertid en explosion ej fortplanta sig. På dessa förutsättningar byggde det franska patent, som Svenska karbid förvärvat. Gasen uppsamlades i större eller mindre helsvetsade stålflaskor, fyllda med en porös massa med 80 procents porositet, bildande ett system av kapillärrör, vilka delvis fylldes med aceton, varefter acetylen inpumpades. Systemet hade dock en allvarlig brist. De porösa massor, som kommit till användning, kunde genom stötar och skakningar deformeras, så att kapillariteten gick förlorad och fara för explosion uppstod. Här var det, X). satte in. Efter en mångfald undersökningar, rön och försök lyckades han sammanställa en porös massa, den s. k. agamassan, vilken är så hållfast, att man även med den våldsammaste behandling aldrig lyckats framkalla explosion. Ackumuleringen av acetylen iiade sålunda blivit fullkomligt ofarlig, och den lyskraftigaste äv alla hittills kända lysgaser kunde nu tillhandahållas i lätt transportabla, för yttre inflytelser av olika slag okänsliga stålflaskor. Betydelsen härav framgår bäst därutav, att en acetylengasbehållare innehåller 150 gånger så många ljus enhetstimmar per liter som en fettgasbehållare.

Återstod så problemet om ljusets periodisering. En dag på hösten 1905 väckte D. den största förvåning såväl hos Gas-accumulators ledning som hos fyringenjör Höjer. Han förevisade nämligen då en klippljusapparat, så väl genomtänkt och fulländad, att den genast höll alla praktiska prov och sedermera endast i några oväsentliga detaljer behövt ändras. Apparaten består av en dosa, täckt med en mjuk membran, som nedtryckes av en fjäder, och försedd med två ventilöppningar, vilka växelvis stängas och öppnas av ett s. k. ankare. Den övre ventilen är tillopp. Då gasen strömmar ut i dosan, höjes membranen och lyfter ankaret, som i normalläge sluter avloppsventilen, så att denna öppnas och tilloppsventilen stänges. Genom membranfjäderns tryck utpressas därpå, gasen och föres till brännaren, där den tändes av en liten evighetslåga. I samma mån som gasen strömmar ut, sänkes membranen,, tills ankaret åter kommer i normalläge, dvs. stänger avloppet och öppnar tilloppet, varpå samma procedur börjar på nytt. Genom. magnetisering av vissa delar, tidsinställningsanordningar m. m. säkerställes precisionen. Den nyssnämnda evighetslågan kräver endast 5 á 6 liter gas per dygn, medan den hos andra system fordrar 80. En liter acetylengas kan fördelas till många tusen ljusblänk eller fullt utvecklade, blixtartade ljusperioder, tydligt synbara,, ehuru de blott vara under en ringa bråkdel av en sekund. I regel lyser lågan blott Vio av perioden, vilket innebär en oerhörd gasbesparing. Då ljusblänkar kunna givas med olika mellanrum, är variationsförmågan mycket stor, och variationernas antal kan än mer ökas genom att kombinera två fyrar med olika långa, ljusperioder.

Fastän problemet sålunda var löst, återstod ännu en ofullkomlighet. Liksom andra fyrar brunno agafyrarna även underdagen, ehuru fyrljuset då är obehövligt. Det gällde alltså att konstruera en automatisk tändare och släckare, vars arbete borde regleras av dagsljuset. Lösningen blev den s. k. solventilen, vilken förelåg färdig 1907. Uppfinningen grundar sig därpå, att absorberade ljusstrålar hava samma inverkan på en fast kropp som värmestrålar, dvs. utvidga den. Principen är enkel. Tre förgyllda, ljusreflekterande stavar uppbära en fjärde, hängande stav, vilken, svärtats för att bliva ljusabsorberande och följaktligen utvidgar sig, då den utsattes för ljusstrålar. Ehuru utvidgningen vid diffust ljusblott är omkr. 0,oo1 mm., hade D. förstått utnyttja den för att påverka en ventil, vilken avstänger klippapparatens gastillopp. Härigenom släckes fyren, och endast evighetslågan fortsätter att. brinna, tills gastilloppet åter öppnas, då staven sammandrages vid. mörkningen. Känsligheten är så stor, att fyren tändes även vid starkt mulet väder. Däremot är apparaten okänslig för månstrålar. Gasbesparingen borde teoretiskt bliva 50 o/o, men för säkerhetsskull åtnöjer man sig med en inställning, som besparar 35 á 40 % <Y0..
Den totala gasbesparingen genom D:s nu skildrade uppfinningar uppgår till 93 %, vilket innebär, att gasmagasin, som förr måste påfyllas var tredje vecka, räcka för ett år eller mer. Gaskostnaden vid en ledfyr har nedbragts till 20 á 50 kr. per år. Därtill kommer, att agafyrarnas driftsäkerhet är nära nog absolut, tack vare den häpnadsväckande enkelhet, som utmärker samtliga, konstruktioner. I stället för Fyrvaktarens årslön förslår nu ett. arvode för skötsel och tillsyn på omkr. 25 kr. per fyr, och därtilL kommer, att den förut på öde holmar isolerade fyrpersonalen. kunnat förflyttas till bebodda samhällen, varigenom många människor besparas isoleringens ofta svåra lidanden. Dessutom ha. talrika fyrskepp, som kostat omkr. 200,000 kr. i anskaffning och 25,000 kr. per år i drift, kunnat utbytas mot lysbojar, som kosta. 9,000 kr. i anskaffning och blott ett par hundra kr. i drift.

För mycket stora fyrar räcker likväl icke den rena acetylenlågan. En större lyskraft kan emellertid erhållas genom en med vissa metalloxider impregnerad glödstrumpa, som bringas i glödning genom gaslågans värme. För detta ändamål användes en ickelysande s. k. bunsenlåga, som åstadkommes därigenom, att gasen får suga med sig och före antändningen blanda sig med en viss mängd luft. Denna metod kan dock ej användas vid en så känslig belysning som fyrbelysning. Den nödvändiga driftsäkerheten uppnådde emellertid D. genom den s. k. dalénblandaren, en liten sinnrikt konstruerad membranpump, som drives av acetylengasens. tryck och i bestämda proportioner inpumpar och blandar acetylengas och luft. Ännu kvarstod dock en olägenhet. Glödstrumpan är en ömtålig pjäs. och personal skulle alltså erfordras för att utbyta skadade glödstrumpor. Men även här fann D:s sinnrikhet en utväg. Han konstruerade en av ett urverk driven mekanism, som verkställer utbytet. Så länge glödstrumpan är hel, stoppas urverket, av en träbit, men om den skadas, antänder bunsenlågan träbiten. Då den förtärts, går urverket i gång, men stoppas efter fullgjort värv av en ny träbit. På några sekunder är utbytet verkställt. Antalet ersättningsstrumpor kan uppgå till tjugufyra stycken, och apparatens »uppmärksamhet och ingripande» äro vida fullkomligare än en levande människas.

Det behöver ej närmare framhållas, att D:s konstruktioner funnit en vidsträckt användning även för en mångfald andra ändamål än fyrbelysning, såsom järnvägs- och gatusignaler, flygroute-och flygplatsbelysning m. m. Till grund för dem alla ligger en sällsynt förmåga att finna den praktiska användningen av vetenskapens resultat och att göra sig oberoende av tidigare använda, konstruktionsmaterialier. Överallt ha de också förverkligat den princip, D. redan som gosse trevade mot, att spara mänskligt arbete och förbättra de villkor, under vilka människor leva och arbeta. Utom de direkta mål, D. uppnått med sina uppfinningar, finnes även ett avlägsnare, att mer och mer förvandla våra maskiner till. helautomater. På den väg, som leder dit, inträffar ofta, att människan till en tid förvandlas till en del av automaten. Men målet. är alltid befrielse från maskinens välde, och D. hör till dem, som på ett mycket svårt område visat, att detta mål kan nås.

Med vetenskapsmannens och uppfinnarens livliga fantasi och klara skarpblick förenar D. en praktisk erfarenhet och en omdömesförmåga, som framträder i ständigt vaken kritisk granskning ej minst av egna uppslag. De lösta vetenskapliga problemen och revolutionerande uppfinningarna ha också tack vare denna sällsynta kombination av egenskaper omedelbart över hela världen funnit användning i det praktiska livet. Men för att genomföra ett sådant verk som D:s fordras också outtröttligt arbete, ständiga studier och forskningar samt oavbrutna undersökningar och experiment. Ett av dessa experiment blev i hög grad ödesdigert. För att undersöka tryckstegringen i gas ackumulatorer, som utsättas för direkt eld, igångsattes 27 sept. 1912 en serie prov i ett stenbrott på egendomen Alby utanför Stockholm. Tryckstegringen observerades på manometrar, anbragta på skyddade ställen. Flera behållare hade redan uppvärmts, tills de sprängdes, och trycken registrerats, men vid ett förnyat prov avbröts uppvärmningen och trycket fick gå tillbaka. Då manometern visade på 0, gick D. åtföljd av några ingenjörer fram. Just då exploderade behållaren. Det hade varit en läcka på manometerledningen och trycket hade fortsatt att stiga trots manometerns nollvisning. Samtliga blevo skadade, D. mycket svårt. En tid svävade han mellan liv och död. Han räddades åt livet — men för alltid berövad sin synförmåga.

Endast en vecka före olyckan hade D. sagt: »Ett hemskare öde än att förlora synen kan jag ej tänka mig. Bleve jag blind, skulle jag ej ha mod att leva.» Det var också endast mänskligt, att han först bröt samman och genast lät anmäla sin avskedsansökan såsom Gasaccumulators verkställande direktör. Men styrelsens ordförande Arvid Lindman skyndade till sjukbädden och fordrade å styrelsens vägnar att få se tiden an. Snart tog också D:s energi, glada företagsamhet och ljusa lynne ut sin rätt. Sedan han resignerat under sitt öde, har ingen sett honom nedslagen och hört honom klaga över sin förlorade syn. Och ej nog därmed. »Jag skall nog kunna arbeta», sade han, »fast jag är blind.»’ Och det har också lyckats honom att i hög grad göra sig oberoende av synförmågan. Han har med framgång ej blott alltjämt skött bolagets ledning utan även personligen bidragit till dess fortsatta utveckling i ekonomiskt och tekniskt avseende, själv gjort nya uppfinningar och lett dessas utarbetande såväl konstruktivt som experimentellt. Hans sista uppfinning och konstruktion är en värmeackumulerande kokspis med förut oanad hög verkningsgrad. På grund av den stora lättnad och arbetsbesparing, den medför i köksarbetet, har den trots ett högt pris, c: a 800 kr., blivit mycket efterfrågad i lantmanna- och arbetarhem, där hustrurna ha mycket annat än matlagningen att sköta.

Det förefaller otänkbart, att en blind man kan fortfara att arbeta som uppfinnare och konstruerande ingenjör, men D. har visat, att det är möjligt. Den största svårigheten är enligt hans egen utsago, att allt nu tar längre tid. Han kan ej klargöra sin tanke med en skiss, ej heller avläsa en ritning. Allt måste beskrivas med ord. Experiment och försök taga också mera tid och kräva större uppmärksamhet, då andra måste avläsa instrumenten och redogöra för iakttagelserna. Därtill kommer faran att bli bunden av medhjälpares uppfattningar. Vid tekniska experiment framträda ofta andra fenomen tydligare än det avgörande. En mindre skarp iakttagare kan därför också lätt förbise detta. Men genom en utomordentlig anspänning av sitt rörliga ingenium och sin kritiska kombinationsförmåga förmår D. vinna en allsidig överblick över de fenomen, som kunna vara av betydelse. Hans andliga vitalitet är så stor, att de som samarbeta med honom ofta glömma bort att de tala med en blind man. Varje utveckling inom vetenskap och teknik följer han, varje teknisk nyhet är han förtrogen med, varje konstruktion, som utföres hos bolaget, penetrerar han in i minsta enskildheter.

Erbjudas nya konstruktioner till Gasaccumulator, försummar D. aldrig att själv deltaga i granskningen av dessa förslag. Modeller och utföringsformer, som han kan känna på, kunna visserligen därvid vara till hjälp, men en modern uppfinning är främst en komplicerad tankebyggnad, som tar gestalt i kurvor, ritningar och skisser. D. ryggar ej tillbaka för att sätta sig in däri, och det är honom även möjligt tack vare hans ihärdighet, sällsynt snabba uppfattning och aldrig slappnande intresse för konstruktionens principer och minsta detaljer. Andras förslag kunna alltid hos honom påräkna välvillig uppmärksamhet och omsorgsfull prövning.

Då D. själv uttänkt någon uppfinning eller konstruktion, får någon av hans ingenjörer i uppdrag att efter hans beskrivning utforma den på papperet. Steg för steg följer D. arbetet under ständiga diskussioner. Han tränger in i konstruktionen lika omsorgsfullt som en seende, granskar kritiskt formgivning och dimensioner, föreslår ändringar i de minsta detaljer. Så småningom blir konstruktionen så färdigutformad, att den utföres i verkstaden och kommer under provning. Då nöjer sig D. ej med beskrivningar och diskussioner på kontoret. Med sin vanliga energiska målmedvetenhet och livliga snabbhet tar han sin medhjälpare under armen och »går ned i verkstaden och tittar», dvs. undersöker med känseln delarna, tills han nått full klarhet. Alltid ser han möjligheter och är rik, ja outtömlig på uppslag för att övervinna mötande svårigheter.

En av de inspirationskällor, varur D. öser, är det vetenskapliga och akademiska föreningslivet. Han underlåter sällan att bevista Vetenskapsakademiens sammanträden, deltager både med diskussionsinlägg och föredrag intresserat i Nationalekonomiska föreningens förhandlingar samt är en av de ivrigaste bland Ingenjörsvetenskapsakademiens arbetande ledamöter. Där D. visar sig, blir han gärna medelpunkten i en livligt diskuterande krets. Till medarbetare och underlydande har han trätt i ett personligt förhållande, präglat av hans ständigt glada och ljusa syn på tillvaron, hans kloka välvilja och hans sociala intresse. Arbetskonflikter ha också hört till sällsyntheterna vid Gasaccumulator.

Trots en stor personlig anspråkslöshet har D. blivit föremål för många och stora utmärkelser. Den främsta av dessa är Nobelpriset, som år 1912 tilldelades honom som belöning för hans uppfinningar på fyrväsendets område. Vid detta tillfälle utsädes det, att det ej blott var genialiteten i denna hans största insats utan även dess nytta för hela mänskligheten, som i överensstämmelse med stiftelsens syfte lett valet på honom. Själv kunde han ej mottaga sitt pris, han låg då fjättrad vid sjukbädden efter den hemska olyckshändelse, som berövat honom hans syn men ej hans förmåga att verka i gagnande arbete.