http://www.mitti.se/bergrummets-hemligheter/
AGA Mountain Room
google vertaling;
Mountain Room Secrets
Tegenover AGA station op Zuid King’s Road is een gigantische grotten. Tegenwoordig, stil en verlaten, maar niet zo lang geleden wemelde het leven. Helene Broms, ooit een van de werknemers rock, nam Lidingö Krant op een rondleiding door een deel van de industriële geschiedenis van het eiland.
Iedereen die heeft gereden op South King’s Road heeft gezien de gele toren tegenover Dalénum, maar niet veel weet wat het ooit gebruikt om. Voor veel Lidingö is ook de enorme grot achter de toren onbekend terrein.
De grot werd gebouwd in 1943 en had twee doelen: ten eerste, zou het geschikt voor AGA productie van defensiematerieel, en het zou worden gebruikt als schuilplaatsen voor de oorlog kwam. De berg zou delicate productie bij een bombardement beschermen.
– Er was ook een op zichzelf goed geboord en een elektriciteitscentrale. Het asiel tegemoet zou 3000 mensen, maar hoe het aan zou zijn gegaan weet ik niet. Het zou erg druk zijn geweest, zegt Helene Broms.
Zoals geluk nodig zou hebben de berg nooit worden gebruikt als schuilplaatsen. Maar als industrieel gebouw is gebruikt ijveriger. Al vele jaren maakte AGA, en later Bofors, veel producten hier. De meesten zouden een of andere manier worden gebruikt in de verdediging. De eerste opdracht van de Strijdkrachten kwamen tijdens de oorlog.
– Het werd vervaardigd vleugelliggers voor de vechter J21. Toen de oorlog kwam, Zweden had nauwelijks vechter dus werd het een haast. De productie werd uitbesteed aan verschillende bedrijven en AGA kreeg de opdracht om vleugelliggers, een zeer nauwkeurig werk te vervaardigen. De balken waren zeven meter lang en had een maatregel van afwijking van minder dan twee millimeter, zegt Helene Broms.
De grot was aanvankelijk 4000 vierkante meter, maar werd verlengd tot 6000 in de late 60e eeuw. In de jaren 1980, kocht de Bofors up delen van AGA’s verdediging productie. Het bedrijf kreeg de naam Bofors Aerotronics en werd de grootste eenheid van AGA perceel met 430 medewerkers.
Voorbij de poort volgt een lange lijn toiletten en als je dan kijkt naar rechts opent een gigantische kamer. Een van de divisies werden “finbageriet” omdat het personeel hier droegen witte jassen en kappen. De reden was dat de instrumenten zeer gevoelig voor deeltjes van alle soorten.
De luchtvochtigheid in finbageriet was altijd tussen de 50 en 60 procent en de temperatuur was 21 graden. De lucht wordt gefilterd in verschillende fasen en was dus erg schoon. Netheid eisen betekende ook dat de medewerkers niet toegestaan om persoonlijke bezittingen te nemen om de werktafels.
Hier werden geproduceerd, waaronder instrumenten voor vliegtuigen, periscoop en geodimetrar – een van AGA’s vele uitvindingen die afstanden met behulp van elektro-optica kon meten.
Het werk van de berg workshop, zonder ramen, was zwaar vanuit verschillende invalshoeken.
Zij vonden dat het perspectief van de arbeiders ‘ontbrak toen AGA grootheid werd beschreven in de gedenkboeken.
– Een duidelijk voorbeeld was toen AGA zou vieren maakte het bedrijf 50 periscoop.
We gaan verder in de berg. Helene Broms wijst op de klimaatkamer, waar defensie-uitrusting werd getest. De producten kunnen extreme koude als extreme hitte te weerstaan om te worden goedgekeurd.
Muren en plafonds zijn bedekt met metalen platen en niet veel roddels dat we in de berg. Maar we zullen een U-bocht te doen en uit te komen in de ruwe bergen, waar gastillverkningen bestond. De grot is breed, zodat vrachtwagens om het gas te verdrijven van het land.
Zoals we naderen het einde opent naar een lange en kronkelige tunnel naar links. Het leidde tot voor kort aan de installaties van AGA’s aan de andere kant van de Zuidelijke King’s Road. Tegenwoordig wordt echter gemetseld.
We eindigen onze tour door het nemen van een blik op de gele optiek toren buiten de grot. Hoewel het in 1943 werd voltooid en werd onder andere gebruikt om uit te proberen de nieuw periskopen.
Met de hulp van kettingen en lieren hees de periscoop van de toren en dan de arbeiders kon op een klein balkon te staan en te mikken op verschillende punten in het landschap te zien dat het werkte zoals het hoort. Zo niet, dan moesten ze het naar beneden halen en herstellen van fouten.
Bergrummets hemligheter
Mitt emot AGA:s station på Södra Kungsvägen finns ett gigantiskt bergrum. Numera tyst och öde, men för inte så länge sedan myllrade det av liv. Helene Broms, en gång en av bergets arbetare, tog med Lidingö Tidning på en tur genom en del av öns industrihistoria.
Alla som kört på Södra Kungsvägen har sett det gula tornet mittemot Dalénum, men inte många vet vad det en gång användes till. För många Lidingöbor är dessutom det enorma bergrummet bakom tornet okänd mark.
Men Helene Broms, som skrivit boken ”Vi som byggde AGA”, vet – och hon är vår guide under vandringen genom berget.
Bergrummet anlades 1943 och hade två syften: dels skulle det rymma AGA:s produktion av försvarsmaterial, dels skulle det användas som skyddsrum om kriget kom. Berget skulle skydda den känsliga produktionen i händelse av ett bombanfall.
Spåren från skyddsrummet är tydliga: en liten bit innanför stålportarna finns en gigantisk stötvågsport som skulle hindra tryckvågorna från en bomb att ta sig vidare.
– Här fanns också en egen borrad brunn och ett elkraftverk. Skyddsrummet skulle rymma 3 000 personer, men hur det skulle ha gått till vet jag inte riktigt. Det skulle ha blivit väldigt trångt, säger Helene Broms.
Som tur var behövde berget aldrig användas som skyddsrum. Men som industrilokal har det brukats desto flitigare. Under många år tillverkade AGA, och senare Bofors, mängder med produkter här. De flesta skulle på ett eller annat sätt användas inom försvaret. Första beställningen från Försvarsmakten kom redan under kriget.
– Här tillverkades vingbalkarna till stridsflygplanet J21. När kriget kom hade Sverige knappt några jaktflygplan så det blev bråttom. Tillverkningen lades ut på flera företag och AGA fick uppdraget att tillverka vingbalkarna, ett väldigt precisionsarbete. Balkarna var sju meter långa och fick ha en måttavvikelse på maximalt två millimeter, säger Helene Broms.
Bergrummet var från början 4 000 kvadratmeter stort, men utökades till 6 000 i slutet av 60-talet. På 1980-talet köpte Bofors upp delar av AGA:s försvarstillverkning. Företaget fick namnet Bofors Aerotronics och blev den största enheten på AGA-tomten med 430 anställda.
En av dem var Helene Broms. Hon kom hit i början av 80-talet och arbetade som montör av optiska system till sikten.
Att det inte var ett företag vilket som helst märktes redan några steg innanför dörrarna, där det finns ytterligare en tung stålport att ta sig in genom. Och eftersom arbetet i verkstaden var hemligt var säkerheten mycket hög.
– Här vände man sig mot kameran för att bli identifierad och insläppt. Om någon inte blev igenkänd fick en chef komma hit för att släppa in personen.
När man har passerat porten följer en lång rad toaletter och tittar man sedan till höger öppnar sig ett gigantiskt rum. En av avdelningarna kallades ”finbageriet” eftersom personalen här bar vita rockar och hättor. Anledningen var att instrumenten var mycket känsliga för partiklar av alla slag.
Luftfuktigheten i finbageriet låg alltid mellan 50 och 60 procent och temperaturen var 21 grader. Luften filtrerades i flera steg och var därför mycket ren. Renlighetskraven innebar också att de anställda inte fick ta med sig personliga tillhörigheter till arbetsborden.
– Det var lite tråkigt. När vi höll på med arbetet med boken berättades det att en tidigare chef var väldigt hård och ibland gick rond på kvällstid bland borden. Om han hittade något personligt i en låda tömde han den över hela arbetsbordet, säger Helene Broms.
Här inne tillverkades bland annat instrument till flygplan, periskop och geodimetrar – en av AGA:s många uppfinningar som kunde mäta avstånd med hjälp av elektrooptik.
Arbetet i bergverkstaden, helt utan fönster, var tufft ur flera synvinklar.
– Många tyckte att det var svårt att aldrig se dagsljus, men det klarade jag rätt bra.Vi hade en väderklocka som talade om vad det var för väder utanför. Men arbetet i sig var svårt och jag hade aldrig klarat det om jag inte hade fått hjälp och råd av de äldre och erfarna montörerna. De var väldigt hjälpsamma och lånade bland annat ut verktyg som de själva hade specialtillverkat. Många av dem var rena rama uppfinnarna, säger Helene Broms.
De äldre arbetarnas många berättelser om när ”AGA var AGA” var också anledningen till att Helene Broms, tillsammans med kollegan Nina Enström, beslutade sig för att skriva sin bok. De tyckte att arbetarnas perspektiv saknades när AGA:s storhet beskrevs i jubileumsböckerna.
– Ett tydligt exempel var när AGA skulle fira att företaget tillverkat 50 periskop. Jubileumsfesten skulle hållas på Berns, men Tune Kroon, som var den som tillverkat periskopen, bjöds aldrig in.
Vi går vidare in i berget. Helene Broms pekar ut klimatkammare, där försvarsutrustningen testades. Produkterna skulle klara såväl extrem kyla som extrem värme för att bli godkända.
Väggar och tak är klädda med plåt och inte mycket skvallrar om att vi är inne i berget. Men så gör vi en u-sväng och kommer ut i råberget, där gastillverkningen fanns. Bergrummet är brett för att möjliggöra för lastbilar att köra gasen vidare ut i landet.
När vi närmar oss utgången öppnar sig en lång och vindlande tunnel till vänster. Den ledde tills helt nyligen till AGA:s lokaler på andra sidan av Södra Kungsvägen. Numera är den dock igenmurad.
Vi avslutar vår rundtur med att ta en titt på det gula optiktornet utanför bergrummet. Även det färdigställdes 1943 och användes bland annat för att prova de nytillverkade periskopen.
Med hjälp av kedjor och vinschar hissades periskopet upp längs tornet och sedan kunde arbetarna stå på en liten balkong och ta sikte på olika mätpunkter ute i landskapet för att se att det fungerade som det skulle. Om inte var de tvungna att plocka ner det och rätta till felaktigheterna.
För den oinvigda är det omöjligt att förstå vad tornet en gång användes till och det är synd, tycker Helene Broms. Hon skulle önska att kommunen satte upp en skylt som informerade förbipasserande om den verksamhet som under en stor del av 1900-talet pågick här.
– Under 60- och 70-talen var det här Lidingös största arbetsgivare. Det finns flera bergrum i Sverige, men de flesta är antingen vattenfyllda eller plomberade. Och optiktornet tror jag är unikt för Sverige, men få på Lidingö vet vad det använts till, säger Helene Broms.
En hel del material kvar i berget, foto Tommy Olsson
Ser nästan ut som han bara kilat på lunch
Toaletter i massor första delen av huvudgången